Tillbaka till framtiden 4

Nu har ju sista avsnittet av på spåret gått och efter att konfettin lagt sig och baksmällan från all champagne besegrats är det kanske dags att göra en egen liten resa. En resa i tiden och vi får se vart vi hamnar. Att skriva det här har fått mig att blicka både bakåt, frammåt och innåt. Så ett litet tack till DIG och en rekommendation till en låt (och grupp) som jag alltid lyssnade på under mina åtaliga timmar på just tåg i höstas:
SLOVO

...också ett tack till Gus och Sofie för i sommras.

Då (~10år sedan):
Året är 1999 och jag är för enkelhetens skull 15 och vi säger att jag precis börjat gymnasiet. Man kan säga att det var en milstolpe i mitt liv på många sett. Jag började i samma klass som Gustav, vars första intryck var att han var helt knäpp då han stod och imiterade Mike Tyson som bet av Hollyfields öra, han tuggade och halv skrek "Im tyson i like ear yam yam yam" samtidigt som han tuggade frenetiskt i luften. Jag började umgås med Stellan som jag tidigare hade spelet hockey med innan han tog sin svarta hjälm (alla andra hade vita) och stack till korea. Man kände sig jävligt vuxen och stor och man längtade hela tiden efter att bli äldre.

Jag och Stellan började träna kampsport ihop tillsammans med Bohlin och Emil. Resan bar österut, det stod kung-fu på menyn. Jag minns fortfarande hur vi tog tåget in till Västerås för att kasta i oss en kaffe och en donut för 10kr innan vi drog på oss ninjadräkterna och blev små bruce lee's för nån timme. Jag har många minnen av Emil ifrån den här perioden då vi hittade tillbaka till varandra efter att ha vart väldigt bra vänner ett par år innan. Jag har fortfarande en grop i mitt smalben efter att hans och mitt dundrade ihop utan något skydd emellan och jag kan fortfarande inte förstå att ingen av oss bröt benet. Det hela skedde i en av de många "fightclubs" vi i gymnasiet anordna där vi pojkar blev män i en salig röra av näsblod, linser som inte satt på plats och gränser som testades. Coolhet mättes i hur högt man kunde sparka och kvällarna avslutades alltid med brutalstretching och hamrande på smalbenen med pinnar. Stellan som hade hårigare ben fick gå omkring med hårlösa skenben efter att det helt enkelt nötts bort vill jag minnas, dementera eller bekräfta.



I skolan så kämpade jag på och jag var väl mest inriktad men kanske utan att veta varför, på att hålla på med datorer och elektronik trots att jag i skolan hatade de ämnena. Lärarna var dåliga men kamraterna var bra och jag tog mig väl utan större problem igenom gymnasiet men utan några strålande betyg då motivationen knappast anmälde sig. När det blev dags för lumpen så ångrade jag mig väl lite i sista sekund efter en dålig placering (boden) och det blev inte av, annars skulle jag nog kunna ännu mer norrlänska nu (Hjo mään väst). Man kan väl säga att jag stadigt vandrade mot min något obestämda men säkert utstakade framtid. Elektronik och Stockholm here i come!

IDAG:

Efter gymnasiet så spenderade jag först ett år i Stockholm på lite mindra glamorösa jobb men jag hankade mig fram och lusten att plugga blev större. Jag hoppade på en elektronik utbildning på KTH, planen var att bli ingenjör, att tjäna fint, leva flott, och äta hummer till frukost . Under utbildningens gång så tröttnade jag och började ifrågasätta om det här verkligen var för mig men jag ville slutföra den och jag ska väl göra det även om jag idag har nån kurs kvar, det är så svårt att hitta motivation och tid. Dessutom är jag allergisk mot skaldjur...tror jag.


Istället så satsade jag på ett annat intresse nämligen 3D. Jag spenderade månader på arbetsprover och kom till slut in på vad som förmodligen är en av Sveriges bästa utbildning i ämnet, nämligen Sc hool of fut ure entertainment (S O FE) nere i karlshamn. Året där nere var pest och pina men nu när jag tänker tillbaka på det så var det helt tvärtom, helt underbart. Bandy på tisdagar med en galen Anders flåsandes i nacken och lördagar ackompanjerades av lättöl, turkisk peber och en naken ogenerad Marcus. Intressant hur synen på saker och ting kan ändras när man väl fått lite distans till det.


Utbildningen är en två årig kvalificerad yrkesutbildning men redan efter ett år hade jag fått jobb med precis det jag ville (ljussättning och rendering) och även om ett år till nere i karlshamn nu lockade så var det svårt att tacka nej till att göra precis det man vill, vilket ändå är lite ovanligt i Sverige där företagen är lite mindre och specialister inte är lika eftertraktade som på de stora företagen i Kanada, USA och England där mer eller mindre är djävligt bra på sin sak och bara sin sak. Jag har dessutom en liten brunett på tre år vid min sida nu. Kola heter hon och är min förhoppningsvis de 10 kommande åren och att säga att hon inte påverkat mig och min syn på livet vore att ljuga. Att ha någon man måste ta ansvar för utvecklar en tror jag.

Vänner har kommit och gott men dom ifrån riktiga har jag kvar. Gustav som nu är mer familj än vän har bosatt sig lite för långt utanför socken för att vi ska kunna umgås så ofta som vi kanske vill medans Stellan flyttat ner till Danmark.förlåt Skåne [Sk'owneh] men vi hörs ändå så ofta vi kan och att komma förbi på en kaffe när chansen ges är alltid en självklarhet.


Något sorgligt är att Emil lämnade oss förra året vilket skedde som en blixt ifrån klar himmel. Vi hade bestämt att träffas när jag var hemma över nyår men jag fick aldrig tag i honom och jag fick strax efteråt veta varför.


Så, vart tog jag vägen? Jo det blev Stockholm och på sätt och vis blev det ju också drömyrket det som saknas nu är ett boende jag trivs med. Att betala 8500:- för futtiga 25kvm får en inte att sova gott men jag sover betydligt bättre och framförallt mer än jag gjorde när jag åkte tåg 5 timmar om dagen till jobbet.

Kampsport är fortfarande en stor del i mitt liv men i dag så mäts coolhet i brottaröron och boxarnäsa.

Jag kan säga att den förakt man hade för ålder när man var 15-16 är som bortblåst. Man förstod inte sig på att dom som var äldre pratade om saker som livserfarenhet osv men nu när man själv upplevt hur tid och händelser förändrar inte bara ens sätt att se på livet, relationer osv utan så klart också förändrar ens personlighet. Det är kul att kolla tillbaka och se hur naiv man på något sätt var och så klart så saknar man också den tiden i gymnasiet då det faktiskt inte fanns några riktiga måsten och mådde man riktigt illa så var det efter att ha druckit Melles special utköpta Eggers, 12st för runt 70kr om dom inte dessutom också gjorde minnet suddigt.


Framtiden(+10):
Om man ska våga sia 10 år in i framtiden så är vill man ju så klart säga att den ser ljus ut. Jag kan ärligt säga att det känns som om jag är på väg någonstans nu, äntligen. En fast anställning på ett jobb som jag gillar, jag är i vad som är grunden av min karriär och det sker mycket spännande saker inom branschen som i sin tur precis som jag utvecklas i rasande tempo. Bostadsproblemet kommer vara löst och jag kommer förmodligen äga en bostadsrätt i Stockholm eller vart vinden kan ha fört mig. Känner mig inte direkt tvungen att stanna här men jag antar att man precis som alla andra kanske får bege sig dit det finns jobb och kärlek. Så klart så äger jag inte lägenheten själv utan ihop med HENNE. Stor, ljus och med ett bageri nere på hörnet.

Söndagarna spenderar man ihop i sängen med nybakat bröd och en gammal och grå Kola som fortfarande vill få sin mage kliad på mornarna och som på ålderns höst märkt att andra hundar faktiskt inte alls är så farliga. Jag är klar med KTH och kan stoltsera med min titel därifrån och allt präglas av en trygghet och en mognad som kanske idag inte riktigt finns, även om det är nära.

Mina vänner som jag har idag kommer alla finnas kvar i mina liv och förmodligen några till även om ingen kommer kunna ta den plats som de gamla ifrån gymnasiet och barndommen har i mitt hjärta. Barn? Ja kanske, det enda jag vet säkert är att dom inte kommer heta Ulla och Conny.

En sak som dock är säker är att när jag väl är där kommer jag tänka tillbaka på den här tiden, tänka på hur lite livserfarenhet jag egentligen hade och förmodligen även se på den här tiden med en viss känsla av nostalgi i magen och kanske, kanske kommer jag läsa den här bloggen.


No more coffee will pull off today