I mina tankar kommer jag gång på gång tillbaka till kampsporten för det är där ja har florerat de senaste 8 åren och det är där jag kommer fortsätta husera i många år till om jag får bestämma. Inom kampsporten har jag mött väldigt många ödmjuka människor, långt fler än de jag mött under min tid som hockey/fotboll/innebandy spelare. Jag vet inte vad det kan vara, om kampsport föder en viss trygghet i sig själv och då även sin manlighet (det finns kvinnliga kampsportare också, men jag försöker fokusera på manlighet idag). Man får vara både dödlig och odödlig på samma gång. Man lär sig att respektera andra människor och det är mer en regel än ett undantag att man ser två personer krama varandra lite längre än vad som kanske anses ok på andra ställen efter en match. Den ömsesidiga respekten över att man har valt att testa sin förmåga mot en annan människa, att blottat sig och att vidga sina gränser är nog det som i mina ögon gör kampsport vackert. Det är inget fult att få stryk bara man har vågat prova.
Det är härifrån jag försöker hitta min egen identitet som förebild för även om vi vill det eller inte så är vi alla potentiella förebilder, i mitt fall är det då kanske främst mot de yngre i min släkt men det är viktigt att tänka på att man är observerad av alla yngre precis som man själv tittade på killarna som drack mellanöl och gjorde donuts med mopederna i lekparken när man själv var liten och funderade på hur man skulle bli när man blev stor. Jag har börjat att intressera mig för det här väldigt mycket och försöker alltid prata sunt och rättvist när jag är i närheten av yngre och jag märker nästan direkt hur det ger resultat. Jag känner att vi alla har ett ansvar i det här om vi vill kunna påverka hur kommande generationer ser på varandra och på livet.
Personligen har jag alltid hatat macho kulturen och allt den innebär. Att busvissla efter tjejer, skrika, slåss och inte intressera sig för politik och debatt mer än att allt är "dåligt och tråkigt" har inte vart min melodi. Jag ser mig gärna som en vad aftonbladet vill kalla "Den nya mannen" (http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1099666.ab) en man som är kramgo och känslosam utan att för den delen avstå ifrån att sparka andra i huvudet (på träning) och ifrån att dricka öl. Att den här sortens män bli mer och mer accepterade kan vi bara tacka personer som träder ut i rampljuset utan att vara rädda för hur de uppfattas. Jag skulle önska att media belyste dessa personer mer och på något sätt tog sitt ansvar för det finns ingen makt i Sverige som kan få svensson att svänga ifrån det ena till det andra som våra tidningar och tv kanaler. Jag hoppas att "den nya mannen" är här för att stanna men att det är under premissen att man är sig själv såklart.
En person som jag har som förebild i mitt vuxna liv måste vara Genki Sudo, inte bara är han en skön karaktär utan han sprider positiva budskap och ja, han är härlig. En rolig sak med Genki är att han tydligen är väldigt blyg utanför ringen, det finns ett avsnitt ifrån japansk tv där en tjej intervjuvar han men han bara sitter och ler och inte vågar titta henne i ögonen. Ändå har han sina showiga intros (kolla i videon)
Nu blev det djupt här på söndagskvällen.
